Jag har ju varit lycklig en gång i tiden. Det är sjukt att man inte kan känna lycka längre. Varför är jag inte nöjd, varför är jag inte lycklig? Blir galen på det. Jag förstår verkligen inte. När jag var 16-20 var jag glad. Jag beskrevs som social, positiv och alltid i centrum. När jag var lite över 20 så träffade jag fel man, IGEN, men det vände upp och ned på mitt liv. Jag trodde jag skulle dö. Jag var rädd och försökte ta mitt eget liv istället för att han skulle ta mitt liv ifrån mig. Är det sjukt att ångra sig att man inte blev mördad?

Låter så jävla stört. Hur normalt är det att längta så mycket efter döden att man hoppas att någon ska mörda en? Om man bara var modigare hade man kunnat göra det själv. Jag förstår verkligen inte varför jag mår så här. Känner inte igen mig själv. För ett par år sen så orkade jag med livet, tyckte vissa saker var riktigt roliga. Ville umgås med folk igen, men senaste året har det försvunnit igen.

Mitt liv är som en enda stor berg och dalbana. Ena veckan orkar jag med livet, andra veckan känns allt meningslöst. Just nu är det så. Men det syns inte, för ingen frågar, ingen bryr sig längre. Bara för jag stänger in mig själv hela tiden. Vågar inte säga eller visa vad jag tänker eller vad som försiggår i mitt huvud. Det är mörka tankar. Har fått tillbaka dem igen, men jag kan ju inte prata med någon om dem för då blir jag inlåst på psyk igen eller så blir det bara ännu värre.

Fan, vad jag hatar all den här jävla skiten. Ge mig en jävla mening med livet. Nu.