Måste skriva av mig lite igen. Här vet ingen vem jag är, vilket är otroligt skönt. Jag är rädd inför förändringen. Hur fan ska jag klara av detta? Det kanske inte var meningen egentligen, precis som en person sa. Varför är jag så dum mot mig själv? Klankar alltid ned på allt jag gör, hur jag ser ut, hur jag beter mig och på den som jag är. Man duger aldrig för någon annan om man inte duger för sig själv, så är det ju.

Jag vill aldrig gifta mig. Närmar mig 30, men fy fan, jag skulle aldrig vilja gifta mig. Äcklas av tanken att skilja mig sen om man väl gift sig.

Och vad i helvete har jag ens gett mig in i? Hur fan kan jag vara så här dum? Jag förstår ju att de inte tycker om mig och det går ut över något som betyder mest i hela mitt liv för mig. Känner mig så utstött och ensam, jag är van vid det. När folk alltid kallat mig glåpord så har jag bara varit iskall och låtsats som att jag inte brytt mig. Men fy fan vad alla ord svider än idag. Allting negativt som människor sagt till mig, det sitter kvar inuti mig. Det är djupt ingrott i mig, tror aldrig jag kommer få bort det.

Lever i entillvaro som jag önskade bara var på låtsas, som att jag bara är tvungen att leva i, för det finns ingen utväg. Det finns det inte. Mycket skulle ordna sig bara jag kunde trivas med mig själv, bli den jag vill bli. Kommer aldrig bli vacker ändå, men önska kan man ju. Jobbigt att önska något ändå, för då inbillar man sig själv att det kanske blir verklighet en dag. Varför kan ingen bara bry sig om mig? Se mig? Prata med mig? Finnas för mig? Känner mig så jävla ensam och det gör så himla ont inuti mig.

Blir så arg på alla som lämnat mig, på alla som bara struntat totalt i mig. Jag gör likadant mot människor p.g.a det. Jag vill inte att de ska komma för nära inpå, för det är då man blir sårad. Man blir a l l t i d sårad när man börjar lita på någon och känna förtroende. Sen kastar de det i ansiktet på en, man blir hånad helt enkelt. Lurad. Bara för man är så jävla dum i huvudet och tror att det går att lita på människor.

Ingen har ett perfekt liv, det är inte det jag vill uppnå. Men jag vill tamejfan bara vara nöjd. Tyvärr, det kommer aldrig hända, för tydligen så har jag "krav" som är omöjliga. Annars hade jag varit nöjd med livet nu.