Måste skriva av mig lite igen. Här vet ingen vem jag är, vilket är otroligt skönt. Jag är rädd inför förändringen. Hur fan ska jag klara av detta? Det kanske inte var meningen egentligen, precis som en person sa. Varför är jag så dum mot mig själv? Klankar alltid ned på allt jag gör, hur jag ser ut, hur jag beter mig och på den som jag är. Man duger aldrig för någon annan om man inte duger för sig själv, så är det ju.

Jag vill aldrig gifta mig. Närmar mig 30, men fy fan, jag skulle aldrig vilja gifta mig. Äcklas av tanken att skilja mig sen om man väl gift sig.

Och vad i helvete har jag ens gett mig in i? Hur fan kan jag vara så här dum? Jag förstår ju att de inte tycker om mig och det går ut över något som betyder mest i hela mitt liv för mig. Känner mig så utstött och ensam, jag är van vid det. När folk alltid kallat mig glåpord så har jag bara varit iskall och låtsats som att jag inte brytt mig. Men fy fan vad alla ord svider än idag. Allting negativt som människor sagt till mig, det sitter kvar inuti mig. Det är djupt ingrott i mig, tror aldrig jag kommer få bort det.

Lever i entillvaro som jag önskade bara var på låtsas, som att jag bara är tvungen att leva i, för det finns ingen utväg. Det finns det inte. Mycket skulle ordna sig bara jag kunde trivas med mig själv, bli den jag vill bli. Kommer aldrig bli vacker ändå, men önska kan man ju. Jobbigt att önska något ändå, för då inbillar man sig själv att det kanske blir verklighet en dag. Varför kan ingen bara bry sig om mig? Se mig? Prata med mig? Finnas för mig? Känner mig så jävla ensam och det gör så himla ont inuti mig.

Blir så arg på alla som lämnat mig, på alla som bara struntat totalt i mig. Jag gör likadant mot människor p.g.a det. Jag vill inte att de ska komma för nära inpå, för det är då man blir sårad. Man blir a l l t i d sårad när man börjar lita på någon och känna förtroende. Sen kastar de det i ansiktet på en, man blir hånad helt enkelt. Lurad. Bara för man är så jävla dum i huvudet och tror att det går att lita på människor.

Ingen har ett perfekt liv, det är inte det jag vill uppnå. Men jag vill tamejfan bara vara nöjd. Tyvärr, det kommer aldrig hända, för tydligen så har jag "krav" som är omöjliga. Annars hade jag varit nöjd med livet nu.

Precis.. Jag bryter ihop snart. Jag vill inte vara här. Jag vill verkligen inte alltså. Det är inte roligt att vara med någon man inte älskar.

Utnyttjad. Det har jag blivit många gånger. Både ekonomiskt och sexuellt. Men även genom att folk utnyttjar att jag inte kan säga nej. Jag säger nej, men de vet att jag viker mig efter ett tag. Varför är jag så jävla mesig för?! Egentligen borde jag bara be dem hålla käften och lämna mig i fred.

Jag vill härifrån. Jag vill verkligen inte vara kvar här mer. Men inte fan kommer jag härifrån heller. Varför förstördes allting? Jag gjorde ju rätt val, men så pajar jag det? Jag är så jävla dum i huvdet. Fy fan vad jag hatar mig själv.

Ja, jag säger ingenting mer än p a t e t i s k t. Varför sjunker människor så lågt att de krälar för någon annan? Att kväva sig själv och stå ut med så mycket skitsnack för man inte vågar säga ifrån? Herregud säger jag bara. Men någon dag kanske de fattar. Jag borde inte ens bry mig! Men jag gör det för det är jag som hamnar emellan och får höra all jävla skit hela tiden. Jag orkar fan inte så nu skiter jag i båda två.

Skönt att vara själv idag och bara tänka på mig och ingen annan. Det borde man göra oftare.

Ja, vad ska man säga.. Hela den här dagen har förstört mig alltså. Inte haft sådan panikångest och dåligt mående på länge, men idag kom det igen. Varför kan inte det försvinna för evigt istället? Varför måste skiten jaga mig?

Panikångesten jagar mig och jag jagar bekräftelse. Herregud. Det är en ond jävla cirkel som jag aldrig kan ta mig ur.

Men ja, det blir en ensam Julafton i år igen. Varför i helvete bryr jag mig ens om det egentligen? Det är ju fan bara en vanlig dag! Men det är väl det att alla samlas med sina familjer och har mysigt. Jag har ingen familj så det blir ju aldrig så för mig. Undrar hur länge man ska stå ut bara.

Ge mig lite jävla kraft att klara mig igenom det här nu. Jag orkar för helvete inte, men det är ingen som ser eller bryr sig. Det är underbart att man lever som en annan människa, gör allt för att dölja sig själv och till slut bli osynlig. Kan jag inte bara få dö istället? Det vore så mycket enklare. Ta bara bort allting inuti mig, jag vill inte ha det där.

Det blir aldrig bra igen, det är ingen som förstår det.

Det är inget roligt alltså. Jag har ju för fan gjort rätt beslut, men så sabbar jag det gång på gång? Ibland gör jag saker jag mår bra av, men så plötsligt så blir jag dum i huvudet och hamnar tillbaka i samma skit. Varför i hela helvete ska jag vara så jävla dum i huvudet?!

Jag är inte ens glad över förändringen som kommer ske i mitt liv. Varför har jag satt mig in i den här jävla sitsen? Kan inte någon bara ruska om mig och ta tag i den mesiga personen inuti mig och slå ihjäl den? Jag skiter i hur ont det gör, jag vill bara få ur den personen ur min kropp. Då får jag tillbaka de jag älskar mest.

Kan man inte bara dra någonstans? Vara hemlig? Leva sitt eget liv utan riktlinjer och bara göra det man mår bra av. Helvete.

Har verkligen fått nog. Jag pallar fan inte mer alltså. Hur fan kan jag hålla på & tro att det ska bli en jävla förändring?! Jag är så jävla äckligt dum i huvudet och blir så jävla arg på mig själv. Det kommer för helvete aldrig förändras. Det är samma jävla skit gång på gång. Jag orkar fan inte.

Jävla fitthelvete att jag är i den sitsen jag är i alltså. Önskar så jävla mycket att allting var annorlunda. Varför i helvete kan jag aldrig få må bra?!!!!