Jag hatar att jag är så ful. Tjock och fan vet vad.. Blir knäpp alltså. 

Jag orkar inte.. Jag vill ge upp nu. Har tröttnat på allting, jag orkar fan inte! Det är fan bara skit allting i alla fall och jag pallar inte mer bara.. Men varför förväntar man sig att någon ska förstå? Eller ja, det förväntar man sig ju inte. Helvete.

Seriöst.. Jag får snart damp eller något, det är inte kul alltså :/. Suger ju bulle.

Vet inte hur jag ska reagera med allting.. Igår var det jobbigt, men det var skönt att det inte hände något, men ja, en kram betyder mycket.

Har inget att skriva..

Blir ju bara ännu mer ledsen.. Men orkar jag? Jag vet inte.

Det spelar ingen roll, jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll.

Du lämnade mig ensam och självklart blev jag rädd.

Mitt sista hopp var att synas att bli sedd.

Och jag glömmer bort att andas, för sex, musik och våld, var det vackraste som hänt mig, sen själen min blev såld.

Att synas utan att verka ser enkelt ut på håll.

Men jag lever på impuls nu, via fjärrkontroll.

Ta bort allt det jobbiga inuti mig.. Ångesten växer och skriker inom mig. Vill skära borta den, vill ta bort den, vill att hjärtat ska sluta slå. Vad har jag imorgon? Vad har jag idag? Ingenting.. Jävla fan att man ska känna så här, jag hatar det verkligen.. Det är bättre att vara helt känslolös och tom.

Jag vet inte vad jag ska göra. Plötsligt känns allting bara fel och jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill ge upp.

Snurra min jord igen
För allt vi drömde en gång
Allt som du gör blir till pärlor på min panna
Vilken färg har själen älskling

Vad fan har jag gjort? Jag trodde det var så jävla rätt, men nu när jag är här ensam, så var det för helvete inte rätt.

Okej, seriöst.. Jag känner mig fri.. Jag vet inte, men å andra sidan, det känns kasst. Men det går över, det gör det ju alltid. Man har ju varit med om det förut. Eller hur?

Det fungerade helt enkelt inte.. Lite kan jag skylla på anti-deppen, för jag har faktiskt blivit lite känslokall. Men hellre det än att känna en dödslängtan varje morgon.

Har packat lite grejer, det känns också för jädra underligt måste jag säga. Trodde ju att man hade ett evigt liv tillsammans.. Men det blev visst inte så. Tänk vad livet kan förändras över bara en sekund. Ingenting blir som man tänkt sig, man måste bara följa Guds stig som han gjort för en. Man är nervös för att gå fel, men det gör man ALDRIG. Ödet har redan förutbestämt ditt liv. Det kan aldrig bli fel, oavsett hur mycket man än försöker ändra väg, så är det den vägen man är menad att ta.

Låter ju helstörd idag, men det är ju så. Jag har alltid tyckt så. Jag har varit med om jobbiga grejer, men det är ödet. Man får gilla läget och inse att det är så det är och inte på något annat sätt.

Historian kommer en annan dag.