Blir galen.

Idag är en sån dag när man känner sig totalt värdelös. Som att det verkligen inte finns någon möjlighet att vardagen skulle ändras och bli bättre.

Uh, jag är ful, ful, ful. Om ni inte förstår vad jag menar så säger jag det igen. Jag är ful. Kan jag inte bara få vara någon annan?

Man känner sig rätt värdelös nu.. Det är ju dock inget ovanligt. Men när folk glömmer bort mig gång på gång.. Till slut så är man så van, men man blir ändå ledsen. Frågan är om det ens spelar någon roll? Jag orkar inte bry mig. Spotta på mig, sparka på mig, kalla mig ord.. Jag är van. Folk skiter ärligt talat i en..

Orkar inte ens skriva. Känner mig bara tom inuti.

Jag har blivit helt apatisk. Ångesten tar sakta men säkert livet av mig och jag vill inte göra något annat än att sova bort mitt liv. Eller liv och liv.. Men jag borde vara glad. Men det går ju fan inte vara det. Har så uselt självförtroende att jag inte vill gå utanför dörren nu ens.. Hungrig är jag, men orkar inte äta. Trött är jag, men jag borde inte sova. Borde duscha, men det orkar jag inte. Borde le, men kan inte.

Är helt tom inuti just nu.. Alltså, kan inte allting bara försvinna? Anti-deppen fungerar inte längre tror jag. Måste ta upp detta med terapeuten, för jag kommer inte klara av detta annars. Funderar på att lägga in mig på tisdag. Bara ett par nätter, känns som att jag behöver det, för jag klarar inte av detta.

Suck.

Fan vad jag hatar mig själv. Jag är verkligen äcklig. Orkar fan inte.. Har börjat kräkas igen efter middag. Hittade min lillasysters blogg igår. Visste inte om att hon hade en ens. Fick sån jobbig ångest att jag var tvungen att kräkas för jag hade ätit. Hon är smal och fin. Saknar mina syskon. Otroligt mycket. Det är jobbigt... Jävligt jobbigt.

Sen tog jag 4 starka ångestdämpande. Trodde jag skulle hålla mig vaken, har tålt mycket mer innan. Men jag stendäckade runt kl 20-tiden och vaknade vid 01. Jag ville inte somna. Kommer knappt ihåg att jag somnade. Har inte dem själv nu, kan inte ha dem för jag tar för många hela tiden. Inte så att jag kan dö, för tyvärr har jag inte såpass många.

Vill hitta ljuset.

En väninna får sitt andra barn nu. Det gör ont i mig och det är inte L (du vet eftersom du läser) utan det är en som slutar på E. Det är jobbigt trots att jag inte vill ha barn. Jag vill inte klämma ut något, skita ner mig, se massa blod och vätska och sen bli igensydd. Nej, jag grejar inte det.

Kan inte påstå att jag är på så jätteroligt humör idag. Ångesten kryper inom mig, som en lömsk spindel som är redo att skrämma livet ur mig när som helst. Konstig jämförelse. Somnade tidigt igår i alla fall. Sömntabletterna fungerar bra nu! Stenslocknar och det är ju det som är meningen. Skönt att man blivit mer mottaglig för medicinen igen.

Har funderat på att kolla med läkaren om jag ska öka dosen på anti-deppen. Det känns som att jag bara vill 'vara'. Vill inte existera, utan bara finnas. Förstår ni? En kropp utan själ. Så vill jag känna. Vill vara känslolös, så jag slipper bli ledsen och känna mig sårad. Det vore så himla skönt. För människor är känslokalla mot mig, eller ja, inte flera nu, men jag vill inte känna någonting. Vill bara vara en kropp. Fast vill inte ha min kropp, men jag antar att jag inte kan göra någonting åt det.

Skulle vilja få dampa loss känner jag. Förstöra någonting, skrika hur högt jag vill, slå sönder något. I min ensamhet, inte så att jag förstör något för någon annan så klart eller gör illa någon. Funderar lite på vad man lever för. Vad lever jag för? Jag vill inte såra någon, jag älskar mina vänner, men jag känner att det vore skönare att bara försvinna. Att inte vandra på denna jorden mer. Få vara med mina änglar är mer lockande än jordelivet.

Känner mig väldigt gammal igen. Gammal, ful och tråkig. Jag är inte snygg, kommer aldrig bli snygg, jag börjar få rynkor under ögonen, jag är fet, jag är dum, jag är iq-befriad. Vad har jag att se fram emot? Jag ljuger för mig själv när jag säger att jag lever, för jag lever inte. Jag är nästintill död inombords.

Jag tycker om honom, men det är känslokallt. Jag vet varför, men det är så jobbigt. Jag försöker att inte tänka på det, försöker att le och skratta fastän jag bara vill bryta ihop och gråta. Jag är så svag.

Fick tillbaka minnen igår som var jobbiga, jag gillar inte när folk tar kort på mig. Vill inte se hur fet och ful jag är och att någon annan tar foto på mig.. Jag mår illa av det, seriöst talat. Tänker på idioten i Malmö och 2007. När han tryckte ned mig i sängen och tog fram måttbandet, för han ville att jag skulle fatta hur äcklig jag var som är så fet. Eller när han tog foton på mig och visade mig och frågade hur jag kunde se ut så.

Mitt självförtroende.. Det är fan åt helvete. Nu sitter jag och lipar för jag är så jävla patetisk och fet.

Jävla dag.

Seriöst. Jag orkar inte leva. Jag har ont i hjärtat hela tiden nu. Jag är så orolig över allting. Vill inte vakna upp till en ny dag. Har inte pengar att hämta ut sömnmedicinen heller. Tur är väl det egentligen.. Men tror jag får in pengar idag, så då ska jag hämta ut den. Jag behöver det nu. Behöver ångestdämpande också, måste prata med läkaren om det, för jag orkar inte med ångesten längre.

Fast egentligen, vad spelar ångesten för roll när man bara vill dö? Jag ljuger om jag säger att jag tycker livet är roligt, för det är fan inte kul. Jag pratar med änglar varje dag, i hopp om att få vägledning. Jag vill finna rätt väg och för mig så är den enda vägen att lägga in sig på psyk eller ta livet av mig. Det är så underbart att gå runt och låtsas att man mår bra, när insidan skriker och trånar efter smärta och död. Jag är inte rädd för döden, inte om jag skulle försöka ta livet av mig igen. Alla dör, jag vill bara dö lite tidigare.

Tror inte jag kommer orka leva ärligt talat. Jag är så trött på allting. Människor ljuger. Människor sårar. Människor gör illa människor. Varför skulle jag födas ens? Min familj ville inte ens ha mig, så varför ska jag leva? Jag svär, det är ingen som skulle bry sig speciellt mycket, så varför ska man fortsätta kämpa? Kan inte någon bara skjuta mig? Jag vågar inte. Jag vill bara ha min medicin, då kan jag lyckas.

De framtidsplaner man har.. Ehm, framtid? Jag vill inte ens fatta att jag behöver genomlida en jävla dag till. När jag tänker på morgondagen så blir jag nästan arg, för jag orkar inte! Kan jag inte få dö i en olycka? Då behöver inte folk fatta att jag mått så här.

Inte konstigt att man blir sviken eller förnedrad. Jag är så jävla ful och fet, så varför skulle någon ha respekt för mig? Varje morgon så står jag i badrummet. Tittar på mig själv i spegeln och förstår inte hur jag kunde bli så ful. Vem fan bestämde att jag skulle se ut så här? Vill skära bort allt fett på min kropp, vill slå mig själv i ansiktet för att jag är så ful. Allt som hänt mig, det har nog tamejfan hänt för att jag är så ful. Hur kan någon tycka att jag är fin? Jag är  F U L. Det finns ingen som fattar hur jävla ful jag känner mig. Säger aldrig till mig själv att jag är fin. Varför ska jag ljuga?

Snälla någon, vem som helst, döda mig. Kanske ska åka till Malmö och vara ute hela nätterna på gatorna, då lär jag bli dödad någon gång. Jag är så oduglig att jag inte ens kan ta livet av mig själv. Herregud. Jag är inte värd att andas denna luft.

Jag tror inte det går.. Alltså, det fungerar fan inte. Man blir besviken. Lita på människor? Lita på människor som lovar saker? Nä, det går inte.