Ingen vill vara en del av mitt liv längre. Varför lever jag? Varför finns jag? Hela jävla livet har man känt samma sak. Övergivenhet, ledsamhet, inte omtyckt eller älskad på riktigt. Att hela tiden få höra 'Du fattar inte', 'Du är trög', 'Du är ful', 'Du är äcklig' och så vidare. Hela jävla tiden. Mitt självförtroende är borta. Jag har inget självförtroende längre. Jag vet inte vad självkänsla är längre ens.

Finns det något som heter självkänsla i denna värld ens? Vad är verklig lycka? Känner mig svart inom mig igen.. Varför kan jag inte få vara någon annan? Vill inte vara den jag är längre, men hur ska jag förändra mig? Ingenting känns roligt längre. Det är som någon huggit mig i hjärtat med en oskarp kniv och vridit om. Känner alltid sån där äcklig hopplöshet. Det är inte roligt längre.

Jag hatar mig själv.

Fan. Vad är det jag vill egentligen? Jag borde vara lycklig. Eller? Fan, fan, fan jag vet inte. Men nu fick jag höra det som jag kanske behövde höra, för att jag själv inte vågade säga något. Jag blev nyfiken, men ingenting hände. Hade inte klarat av att leva med den ångern.

Är nästan arg på mig själv. Känner mig ledsen och besviken på mig själv. Nu växer ångesten inom mig.. Känns som jag bara vill skrika och slå sönder något känns det som.

Lyssnar på sån musik igen som gör mig deppig också, men jag kan inte låta bli.

Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut
Jag älskar dig så
som att vara beväpnad
Och under belägring kan jag skjuta dig ut

Sån musik. Kent. Det gör mig på något sätt.. Jag vet inte. Olycklig på ett bra sätt. Musiken tar sig in i hjärtat. Fattar inte vissa saker heller.. Vissa grejer gör att jag undrar vad fan som händer..

Nu har jag förstått att det aldrig kommer fungera.. Jag är rädd nu. Trodde inte att det skulel bli så här, men det som hände häromdagen.. Det känns som jag aldrig kommer kunna förstå. Får så himla ont i magen av allt detta, stressen tar sakta mitt liv, det vet jag. Frågan är bara hur jag ska göra. Vad ska jag göra? Mår illa av allt det här.

Alla planer man hade och alla framtidsdrömmar som uppstod, allt är borta. Ser knappt någon glädje över att vakna eller att förstå att jag måste genomlida mitt liv. Hur orkar man det? Hur finner man lusten till det? Det här är inte bra, jag är i mörkret igen.

Där dog min självkänsla och mitt självförtroende igen. Jag får inte ha någon självkänsla, för då går det åt helvete. Vilket det nu har gjort. Vill skada mig. Vill så jävla gärna skada mg, ångesten kryper inom mig och kommer bryta ut snart och jag måste bara stå emot impulserna. Det har jag ju klarat förr, det borde jag klara nu också.

Vem är jag? Jag vet inte själv längre. Hela tiden har jag fått gömma undan vem jag är, vem jag verkligen vill vara, bara för att det ska passa alla andra. Det är inte roligt längre. Jag ger snart upp.

.. men idag stod jag upp för mig själv och mina värderingar och MIN EGEN VILJA! Herregud, kan knappt beskriva hur det känns. Jag resonerade, jag vill ha det på mitt sätt när det gäller vissa saker & idag hände det äntligen. Jag mår bra nu, det känns bra och jag har äntligen lyckats våga säga emot. Det är stort för mig, otorligt stort.

Jag hoppas nu att detta kommer hålla i sig, om inte, lämna mig då? Jag vill ha mitt liv, jag behöver det innan det är för sent. Då får jag väl leva ensam tills jag hittar någon som kan förstå hur jag känner och mina känslor och min vilja. Underbart. Helt jävla underbart känns det nu. Det tog flera timmar, men äntligen så fick jag min vilja genom. UTAN BRÅK! Otroligt.

Nu kanske jag kan sova bra i natt, det vore ljuvligt. Har haft helvetiska nätter på sista tiden.

Wah.. Inte kan man sova. Vill sova, drömma mig bort från alla bekymmer. Men hur lätt är det? Nästa dag är de ju tillbaka. Vet inte riktigt om jag är lycklig eller inte. Finns så mycket jag saknar. Närhet som inte är framtvingad, känslor som är äkta, en vardag som är fylld med kärlek & lycka. Tror inte jag är kär, egentligen. Men hur fan ska man säga det till den man 'ska leva med'?

Vet inte varför jag gett mig in i det här. Det kommer ju aldrig gå bra detta... Inom 10 år är det ju ändå slut. Då är jag för gammal för att ens orka hitta något nytt. Kanske är meningen att jag ska vara ensam, känns som det är bäst. Eller? Känns som jag suktar efter något annat.. Någon annan. Ingen speciell. Men bara nyfiken på det livet jag ville leva, som jag inte hann med. Allt gick för fort. Jag skulle inte ha slängt mig in i detta. Men då var jag ensam, hjärtekrossad och trodde att han skulle göra mig hel igen. Kanske är hel, men lycklig.. Inte just nu.

Kanske kan hitta lyckan igen, vem vet? Jag vill ju att det ska fungera, men ingenting är garanterat. Alla förändringar som skett det senaste året har skrämt mig lite. Eller ja, ganska mycket. Men varför.. Det vet jag inte. Tror inte jag kommer kunna förstå det heller. Någonsin.

Trodde dagen skulle bli bättre idag. Men han gör mig bara ännu mer irriterad. Hur det nu är möjligt ens? Mitt fel, mitt fel, mitt fel. Hela jävla tiden. Kan han inte försöka ta tag i saker själv? Orkar inte ta hand om någon, det räcker med att försöka ta hand om mig själv, vilket kanske inte går så jättebra just nu.

Vill härifrån. Men vart ska jag ta vägen? Önskar jag kunde åka till någon av mina vänner och vara där några dagar, men de har annat för sig och jag är inte den som vill störa. Så jag får helt enkelt överleva detta helvete just nu trots allt. Fuck it, säger jag bara. Visst är jag underbart positiv? Who the fuck cares..

Jag låtsas vara glad & le, men egentligen vill jag bara skrika, slå sönder något, skära sönder mig själv. Ångesten är för jobbig, jag fattar inte hur jag ska överleva den. Hur ska jag bemästra skiten? Fan.

Vilken äcklig, pissig, skitdag det varit idag. SNÄLLA, SE MIG, BRY DIG OM MIG! Eller någonting.. Pallar inte.. Vill bara skrika ut min frustration, den skulle höras över hela Sverige och säkert över halva jordklotet också.. Jag trodde det skulle bli bättre, men allting var i ren desperation. Patetiskt? Ja.

Jag vill dra.. Jag vill dra långt bortåt helvete och stanna där. Helst försvinna. Suicidtankarna har kommit tillbaka. Ganska jobbigt när man står i duschen på förmiddagen och man önskar att man bara kunde halka och ramla så man spräcker hela huvudet och dör. Frågan är hur normalt det är? Bryr mig egentligen inte, för jag är inte normal vad jag än gör. Mitt liv kan ta och stoppa upp något och bara dö.

Jag förstår inte hur ensam man kan känna sig egentligen. Det känns som det bara är jag i hela världen. Vill inte, orkar inte, vad fan har jag för liv? Jag vill bara vakna upp varje dag & känna att livet är värt att leva, men det är det inte. För jag är äcklig, ful, motbjudande, dum i huvudet, störd, bäng.. Allt negativt, kommer inte på något mer just nu, men så beskriver jag mig själv, för så är det. Ingen vill veta av mig.

Skiter i om folk kommenterar eller inte, eller vad ni kommenterar. För ingenting gör det bättre och ingenting gör det sämre. Mitt liv, alltså. Detta är mina mörkaste tankar jag delar med mig av här i en öppen blogg. Ni undrar varför? Jag undrar det samma. Måste bara få ur mig allting och det blir lättare så här.

När jag ser andra bry sig om varandra, älska varandra, visa sina känslor.. Så blir jag avundsjuk. Varför kan inte han vara så mot mig? Varför ska han vara kall mot mig? Hur l&