Ingen vill vara en del av mitt liv längre. Varför lever jag? Varför finns jag? Hela jävla livet har man känt samma sak. Övergivenhet, ledsamhet, inte omtyckt eller älskad på riktigt. Att hela tiden få höra 'Du fattar inte', 'Du är trög', 'Du är ful', 'Du är äcklig' och så vidare. Hela jävla tiden. Mitt självförtroende är borta. Jag har inget självförtroende längre. Jag vet inte vad självkänsla är längre ens.

Finns det något som heter självkänsla i denna värld ens? Vad är verklig lycka? Känner mig svart inom mig igen.. Varför kan jag inte få vara någon annan? Vill inte vara den jag är längre, men hur ska jag förändra mig? Ingenting känns roligt längre. Det är som någon huggit mig i hjärtat med en oskarp kniv och vridit om. Känner alltid sån där äcklig hopplöshet. Det är inte roligt längre.

Jag hatar mig själv.

Fan. Vad är det jag vill egentligen? Jag borde vara lycklig. Eller? Fan, fan, fan jag vet inte. Men nu fick jag höra det som jag kanske behövde höra, för att jag själv inte vågade säga något. Jag blev nyfiken, men ingenting hände. Hade inte klarat av att leva med den ångern.

Är nästan arg på mig själv. Känner mig ledsen och besviken på mig själv. Nu växer ångesten inom mig.. Känns som jag bara vill skrika och slå sönder något känns det som.

Lyssnar på sån musik igen som gör mig deppig också, men jag kan inte låta bli.

Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut
Jag älskar dig så
som att vara beväpnad
Och under belägring kan jag skjuta dig ut

Sån musik. Kent. Det gör mig på något sätt.. Jag vet inte. Olycklig på ett bra sätt. Musiken tar sig in i hjärtat. Fattar inte vissa saker heller.. Vissa grejer gör att jag undrar vad fan som händer..