Kan inte påstå att jag är på så jätteroligt humör idag. Ångesten kryper inom mig, som en lömsk spindel som är redo att skrämma livet ur mig när som helst. Konstig jämförelse. Somnade tidigt igår i alla fall. Sömntabletterna fungerar bra nu! Stenslocknar och det är ju det som är meningen. Skönt att man blivit mer mottaglig för medicinen igen.

Har funderat på att kolla med läkaren om jag ska öka dosen på anti-deppen. Det känns som att jag bara vill 'vara'. Vill inte existera, utan bara finnas. Förstår ni? En kropp utan själ. Så vill jag känna. Vill vara känslolös, så jag slipper bli ledsen och känna mig sårad. Det vore så himla skönt. För människor är känslokalla mot mig, eller ja, inte flera nu, men jag vill inte känna någonting. Vill bara vara en kropp. Fast vill inte ha min kropp, men jag antar att jag inte kan göra någonting åt det.

Skulle vilja få dampa loss känner jag. Förstöra någonting, skrika hur högt jag vill, slå sönder något. I min ensamhet, inte så att jag förstör något för någon annan så klart eller gör illa någon. Funderar lite på vad man lever för. Vad lever jag för? Jag vill inte såra någon, jag älskar mina vänner, men jag känner att det vore skönare att bara försvinna. Att inte vandra på denna jorden mer. Få vara med mina änglar är mer lockande än jordelivet.

Känner mig väldigt gammal igen. Gammal, ful och tråkig. Jag är inte snygg, kommer aldrig bli snygg, jag börjar få rynkor under ögonen, jag är fet, jag är dum, jag är iq-befriad. Vad har jag att se fram emot? Jag ljuger för mig själv när jag säger att jag lever, för jag lever inte. Jag är nästintill död inombords.

Jag tycker om honom, men det är känslokallt. Jag vet varför, men det är så jobbigt. Jag försöker att inte tänka på det, försöker att le och skratta fastän jag bara vill bryta ihop och gråta. Jag är så svag.

Fick tillbaka minnen igår som var jobbiga, jag gillar inte när folk tar kort på mig. Vill inte se hur fet och ful jag är och att någon annan tar foto på mig.. Jag mår illa av det, seriöst talat. Tänker på idioten i Malmö och 2007. När han tryckte ned mig i sängen och tog fram måttbandet, för han ville att jag skulle fatta hur äcklig jag var som är så fet. Eller när han tog foton på mig och visade mig och frågade hur jag kunde se ut så.

Mitt självförtroende.. Det är fan åt helvete. Nu sitter jag och lipar för jag är så jävla patetisk och fet.

Jävla dag.