Jag vet inte hur länge jag orkar. Varför är allt så svart just nu? Det är som att jag är längst nere i en brunn och det är svart överallt, det finns ingen utväg. Kan det inte bli ljusare snart? Så man hittar vad man lever för, för jag vet verkligen inte just nu.

Jag har en sådan perfekt bild i tankarna av hur jag vill skada mig. Bara ta ett stadigt grepp om pappkniven och köra den i armen, rätt hårt och sedan dra ett djupt snitt. I mitt huvud ser allt perfekt ut. Blodet sipprar fram sakta och gör armen vinröd. Men så vågar jag inte. Jag borde ta mod till mig någon dag.

Buh, vilken seg dag. Ta bort denna dagen och gärna resten av livet också. Tack.

Jag kunte inte stå emot frestelsen. Så nu känns det bättre.

Jag tänkte jag skulle köpa en pappkniv eller vad det heter, typ som är som ett rakblad och skära mig ganska allvarligt. Men varför ska jag göra det? Det är ju DUMT! Jag vill inte ha ärren när jag nyss blivit av med de gamla. Borde sluta med sådant.

Jag måste verkligen göra en sak idag. Det är illa, det är inte bra. Men behovet och längtan är så stor att jag inte klarar mig utan.

Just nu är självförtroendet så dåligt att jag inte ens vill titta mig själv i spegeln. Jag mår illa när jag ser mig i spegeln och med märkena efter fredags så är det ännu värre. Kan jag inte bara få vara snygg? Som alla andra? Varför är jag tvungen att vara ful och fet? Kunde jag inte få vara söt och smal istället? Bara jag som är ful i min familj och min vänskapskrets. Alla andra är så fina och bra människor, men jag är helt svart inombords. Är kall, jag hatar det.

Tänk om man lyckades gå ner typ 40 kg. Då skulle jag väga runt 40 och då kan väl ingen säga att man är fet. Eller? Det finns ju folk till allt, så det skulle ju faktiskt inte förvåna mig. Har ingen lust att leva längre. Allt går ju bara åt fanskaps helvete, så vad ska man leva för? Jag ler, men jag gråter inombords. All lycka, allt hopp, allting är helt borta inom mig. Vet inte ens varför jag skriver detta här? Vad är jag ute efter egentligen?

Som en vän skrev, 'jag vill inte dö, men jag vill inte leva'. Hur löser man det? För det är exakt så jag känner också. Men längtan efter att försvinna, att inte längre vandra på jorden, den är stark.

Ta bort lidandet.

Känner mig så ensam igen. Det är ju bättre att vara helt själv än att känna så här.. Det är ju så, eller hur? Man blir lite smått frustrerad och jag vill bara ligga under täcket och lyssna på Kent. Om och om igen. Tills man känner att man lika gärna kan strypa sig själv med en sladd.

Vet inte om jag klarar av att vara här 'ute' längre. Det känns som att jag kommer göra något väldigt dumt snart och att det bara kommer kännas som en frihet.

Fan.