Behöver tänka igenom allting tror jag.. Men vet inte i vilken ände jag ska börja.

Jag saknar en person. En person som brydde sig trots massa skit. Önskar du var nära igen. Men vi kommer aldrig ses igen. Det känns ganska jobbigt, för du är ofta i mina tankar. För jag brydde mig verkligen om dig också.

I am a new day rising
I'm a brand new sky
To hang the stars upon tonight
I am a little divided
Do I stay or run away
And leave it all behind?

Jag orkar seriöst inte.. Om det ska vara så här, så visst. Jag orkar tamejfan inte bry mig, för vad man än gör så är det för helvete fel. Så vad fan ska man göra då? Mitt liv, mina beslut.. Om det inte duger, så var inte en del i det då. Vill bara dra bort. Funderar på att dra till någon polare långt bort utav helvete ett tag, så man kan fokusera på sig själv och ingen annan. Det behöver jag.

Börjar hos terapeut i slutet på månaden igen, jag hoppas jag får en bra som jag kan få förtroende för rätt fort.

Seriöst talat. Jag ska fan sluta vara en sån jävla mes. De som behandlar mig bra, de ska jag behandla bra. De andra kan fan ta och gå & kötta någon annanstans.. Jag måste verkligen lära mig stå upp för mig själv. Det är dags för det nu. Jag kan inte hålla på & vara en sån jädra mes längre. Det går ju inte!

Bara skita i alla andra och köra sitt eget race. Det är tydligen det enda som fungerar antar jag.

Ibland är det verkligen som man är helt osynlig.. Okej, jag vill inte göra mig hörd och jag vill inte synas. Men någon gång vore det ju rätt roligt. Men jag är ju bra på att fejka, eller hur? Man ler och låtsas som att livet är prima skinka. Tyvärr är det inte så lätt.

We are shadows. Shadows in the alley. You die when you're young.

Tänk efter nu. Visst stämmer den lilla raden med text? Man är en skugga. Man skulle aldrig våga vara sig själv till 100%. Man lever i skuggan av någon annan, alltid, för evigt. Man dör inombords. Själen dör. Man tappar sig själv, man blåser ut den lilla livsgnista som man så länge kämpat för, men till slut orkar man inte. Låter det dö ut, låter livet fortsätta för andra, men inte för en själv.

Jag har tappat mig själv totalt.. Jag har mindfuckat mig så rejält att det inte finns någon återvändo till ett liv jag en gång hade.

Detta suger ju totalt.. Jag dog 2007. Det enda som finns kvar av mig är ett tomt skal.

Finns bara en människa jag hatar på denna jord. Svårt att gissa? Svar; Mig själv. Uuuuh, äcklig, ful, fet.

Mja, chansen att det kommer fungera.. Den är så extremt liten att den är obefintlig.

Idag gick jag över gränsen. Fullständigt. Men..... Ett stort jädra M E N. Jag bryr mig inte speciellt mycket. Förlora mig.. Det är du själv som gjort det här och man måste lära sig att ta hand om sina medmänniskor, annars blir det så här. Dåligt samvete? Svar: Nej. Lite kanske, men inte så det stör mig. Så who cares? I don't.

Jag behövde detta för att finna mig själv. För att finna mina känslor igen. Får se om det fungerat.

Jag vet hur jag känner nu. Jag känner ingenting. Det är liksom helt borta. Denna gången kan det inte vara mitt fel, tycker inte jag i alla fall. Men vem vet? Det kanske är mitt fel som vanligt, det är lätt att skylla ifrån sig. Men jag tar allting på mig i så fall, för jag orkar inte. Ska jag ge en sista chans?