Jag vet hur jag känner nu. Jag känner ingenting. Det är liksom helt borta. Denna gången kan det inte vara mitt fel, tycker inte jag i alla fall. Men vem vet? Det kanske är mitt fel som vanligt, det är lätt att skylla ifrån sig. Men jag tar allting på mig i så fall, för jag orkar inte. Ska jag ge en sista chans?

Tydligen är 25minuter nog för att umgås med någon. Kvalitetstid? Jag vet inte. Tur man har en liten gris nu, för hade aldrig orkat annars. Hade legat inne nu annars. Det är väl sjukt.. Men det är för den lilla grisens skull som jag lever, hade inte orkat annars kan jag säga. Jag är inte värd livet.