Det spelar ingen roll, jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll.

Du lämnade mig ensam och självklart blev jag rädd.

Mitt sista hopp var att synas att bli sedd.

Och jag glömmer bort att andas, för sex, musik och våld, var det vackraste som hänt mig, sen själen min blev såld.

Att synas utan att verka ser enkelt ut på håll.

Men jag lever på impuls nu, via fjärrkontroll.

Ta bort allt det jobbiga inuti mig.. Ångesten växer och skriker inom mig. Vill skära borta den, vill ta bort den, vill att hjärtat ska sluta slå. Vad har jag imorgon? Vad har jag idag? Ingenting.. Jävla fan att man ska känna så här, jag hatar det verkligen.. Det är bättre att vara helt känslolös och tom.

Jag vet inte vad jag ska göra. Plötsligt känns allting bara fel och jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill ge upp.

Snurra min jord igen
För allt vi drömde en gång
Allt som du gör blir till pärlor på min panna
Vilken färg har själen älskling

Vad fan har jag gjort? Jag trodde det var så jävla rätt, men nu när jag är här ensam, så var det för helvete inte rätt.

Okej, seriöst.. Jag känner mig fri.. Jag vet inte, men å andra sidan, det känns kasst. Men det går över, det gör det ju alltid. Man har ju varit med om det förut. Eller hur?

Det fungerade helt enkelt inte.. Lite kan jag skylla på anti-deppen, för jag har faktiskt blivit lite känslokall. Men hellre det än att känna en dödslängtan varje morgon.

Har packat lite grejer, det känns också för jädra underligt måste jag säga. Trodde ju att man hade ett evigt liv tillsammans.. Men det blev visst inte så. Tänk vad livet kan förändras över bara en sekund. Ingenting blir som man tänkt sig, man måste bara följa Guds stig som han gjort för en. Man är nervös för att gå fel, men det gör man ALDRIG. Ödet har redan förutbestämt ditt liv. Det kan aldrig bli fel, oavsett hur mycket man än försöker ändra väg, så är det den vägen man är menad att ta.

Låter ju helstörd idag, men det är ju så. Jag har alltid tyckt så. Jag har varit med om jobbiga grejer, men det är ödet. Man får gilla läget och inse att det är så det är och inte på något annat sätt.

Historian kommer en annan dag.

Ja, jag vet inte...

Jo, det är klart jag vet hur det känns att vara bortglömd och att inte vissa bryr sig. Men vissa dagar blir det lite jobbigare. Som nu.. Sitter här ensam. På en dag man inte borde vara ensam, men vem bryr sig? Skulle behöva dra ifrån allting.. Slippa allt skit, slippa det här s.k 'livet' som man kallar det.

Vad innebär egentligen Livet? Ibland känns det som att det inte betyder något och så känns det just nu. Hatar såna här äckliga känslor, när man bara vill gråta och få ur sig sin frustration. Varför har jag den här bloggen egentligen? Vet inte.. Det är bara för att bli av med känslor jag har inom mig som jag inte vill att någon jag känner ska veta om.

Önskar att någon kunde bry sig. Har kämpat så hårt. Är det inte min tur snart?

Känner mig så tom. Det är som allting inom mig bara har dött. Förstår inte varför jag är så här.. Det är väl depressionen igen som har kommit tillbaka. Ingenting förvånar mig längre, men ändå förstår jag inte allting runt omkring. Önskar att allting bara kunde försvinna, all äcklig ångest, alla äckliga känslor. Känns som att jag aldrig kommer bli mig själv igen.

Det är ju så roligt och så underbart.. Typ, nej. Vet inte vad man ska göra.. Mår inte bra och vill inte göra något eller bry mig om något. Känns som man vill krypa ner under jorden och inte komma upp igen.. Det vore ju skönt.