Det sket sig. De jävla planerna jag hade gick käpprätt åt helvete. Jävla fanskap! Vet inte hur jag ska göra nu. Känns att ångesten börjar växa inom mig igen, jag har inte känt det på hela dagen, men nu kom det. Orkar inte vara någonstans.. Vill inte vara någonstans.

Vad man än för så är det fel. Varför blir man så lätt utnyttjad hela tiden? Sparkad på när man redan ligger ned? Förbisedd h e l a tiden. Allt annat är viktigare, men inte jag. Det börjar bli ganska jobbigt att alltid bli satt i andra hand. Det gör faktiskt ont, seriöst talat.

Är typ halvt handikappad nu. Kompressen får inte bli blöt på en vecka. Hur i hela friden ska jag greja det då? Suck.

Jag har i alla fall tagit ett steg idag som jag hoppas på att inte ångra. Jag tror inte jag kommer ångra det. Det känns riktigt bra och detta är nog det bästa. Orkar inte mer helt enkelt. Nu blir det som det blir. Får panik när jag tänker på det, men sen känner jag ett lugn inom mig och då känns det helt plötsligt helt rätt. Får väl se hur det blir i slutändan.

Livslust = Noll.