Ja, jag vet inte...

Jo, det är klart jag vet hur det känns att vara bortglömd och att inte vissa bryr sig. Men vissa dagar blir det lite jobbigare. Som nu.. Sitter här ensam. På en dag man inte borde vara ensam, men vem bryr sig? Skulle behöva dra ifrån allting.. Slippa allt skit, slippa det här s.k 'livet' som man kallar det.

Vad innebär egentligen Livet? Ibland känns det som att det inte betyder något och så känns det just nu. Hatar såna här äckliga känslor, när man bara vill gråta och få ur sig sin frustration. Varför har jag den här bloggen egentligen? Vet inte.. Det är bara för att bli av med känslor jag har inom mig som jag inte vill att någon jag känner ska veta om.

Önskar att någon kunde bry sig. Har kämpat så hårt. Är det inte min tur snart?

Känner mig så tom. Det är som allting inom mig bara har dött. Förstår inte varför jag är så här.. Det är väl depressionen igen som har kommit tillbaka. Ingenting förvånar mig längre, men ändå förstår jag inte allting runt omkring. Önskar att allting bara kunde försvinna, all äcklig ångest, alla äckliga känslor. Känns som att jag aldrig kommer bli mig själv igen.

Det är ju så roligt och så underbart.. Typ, nej. Vet inte vad man ska göra.. Mår inte bra och vill inte göra något eller bry mig om något. Känns som man vill krypa ner under jorden och inte komma upp igen.. Det vore ju skönt.

Ingen vill vara en del av mitt liv längre. Varför lever jag? Varför finns jag? Hela jävla livet har man känt samma sak. Övergivenhet, ledsamhet, inte omtyckt eller älskad på riktigt. Att hela tiden få höra 'Du fattar inte', 'Du är trög', 'Du är ful', 'Du är äcklig' och så vidare. Hela jävla tiden. Mitt självförtroende är borta. Jag har inget självförtroende längre. Jag vet inte vad självkänsla är längre ens.

Finns det något som heter självkänsla i denna värld ens? Vad är verklig lycka? Känner mig svart inom mig igen.. Varför kan jag inte få vara någon annan? Vill inte vara den jag är längre, men hur ska jag förändra mig? Ingenting känns roligt längre. Det är som någon huggit mig i hjärtat med en oskarp kniv och vridit om. Känner alltid sån där äcklig hopplöshet. Det är inte roligt längre.

Jag hatar mig själv.

Fan. Vad är det jag vill egentligen? Jag borde vara lycklig. Eller? Fan, fan, fan jag vet inte. Men nu fick jag höra det som jag kanske behövde höra, för att jag själv inte vågade säga något. Jag blev nyfiken, men ingenting hände. Hade inte klarat av att leva med den ångern.

Är nästan arg på mig själv. Känner mig ledsen och besviken på mig själv. Nu växer ångesten inom mig.. Känns som jag bara vill skrika och slå sönder något känns det som.

Lyssnar på sån musik igen som gör mig deppig också, men jag kan inte låta bli.

Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut
Jag älskar dig så
som att vara beväpnad
Och under belägring kan jag skjuta dig ut

Sån musik. Kent. Det gör mig på något sätt.. Jag vet inte. Olycklig på ett bra sätt. Musiken tar sig in i hjärtat. Fattar inte vissa saker heller.. Vissa grejer gör att jag undrar vad fan som händer..

Nu har jag förstått att det aldrig kommer fungera.. Jag är rädd nu. Trodde inte att det skulel bli så här, men det som hände häromdagen.. Det känns som jag aldrig kommer kunna förstå. Får så himla ont i magen av allt detta, stressen tar sakta mitt liv, det vet jag. Frågan är bara hur jag ska göra. Vad ska jag göra? Mår illa av allt det här.

Alla planer man hade och alla framtidsdrömmar som uppstod, allt är borta. Ser knappt någon glädje över att vakna eller att förstå att jag måste genomlida mitt liv. Hur orkar man det? Hur finner man lusten till det? Det här är inte bra, jag är i mörkret igen.

Där dog min självkänsla och mitt självförtroende igen. Jag får inte ha någon självkänsla, för då går det åt helvete. Vilket det nu har gjort. Vill skada mig. Vill så jävla gärna skada mg, ångesten kryper inom mig och kommer bryta ut snart och jag måste bara stå emot impulserna. Det har jag ju klarat förr, det borde jag klara nu också.

Vem är jag? Jag vet inte själv längre. Hela tiden har jag fått gömma undan vem jag är, vem jag verkligen vill vara, bara för att det ska passa alla andra. Det är inte roligt längre. Jag ger snart upp.