Beroendet har kommit tillbaka. Eller snarare längtan efter att skada mig. det var så jädra skönt och jag behöver det.. De jag gjort har nästan läkt nu och jag vill ha nya. Men ändå känns det dumt och onödigt. Fast känslan när all ångest bara rinner ur en.... Det är helt jävla underbart! Det är _det_ som är beroendeframkallande. Att känna lycka och lättnad, det gör man aldrig annars så det är det jag vill uppnå.

Men ja, lite dumt kanske det är. Blir ju fula ärr. Men har ändå inte för avsikt att leva speciellt länge ändå.

Och det spelar ingen roll att jag laddar upp bild på hur det ser ut just nu.. För ingen vet vem jag är ändå :).

Uh, känner mig så grymt irriterad på allt och alla idag.. Mår dåligt för jag är så nervös över att det inte kommer ordna sig. Det _måste_ ordna sig, för jag orkar verkligen inte med någonting längre.. Snälla, snälla, snälla, kan inte det bara ordna sig?! Får panik när jag tänker på det.

Det finns nog ingen mer veligare person än mig. Men antideppen gör att jag inte känner så mycket. Vet inte vad jag ska känna, om det är äkta eller inte. Så fr.o.m idag trappar jag ned på antideppen IGEN, så jag kan fatta vad jag egentligen vill. När man är apatisk orkar man inte bry sig om mycket och därför tar jag inte tag i saker och ting. Måste få bättre självdisciplin.

Nu är ångesten på intåg i min kropp igen. Den växer och gör sig starkare. Motståndskraftig. Det går bara inte hindra den när det exploderar. Bara att vänta in det.

Det sket sig. De jävla planerna jag hade gick käpprätt åt helvete. Jävla fanskap! Vet inte hur jag ska göra nu. Känns att ångesten börjar växa inom mig igen, jag har inte känt det på hela dagen, men nu kom det. Orkar inte vara någonstans.. Vill inte vara någonstans.

Vad man än för så är det fel. Varför blir man så lätt utnyttjad hela tiden? Sparkad på när man redan ligger ned? Förbisedd h e l a tiden. Allt annat är viktigare, men inte jag. Det börjar bli ganska jobbigt att alltid bli satt i andra hand. Det gör faktiskt ont, seriöst talat.

Är typ halvt handikappad nu. Kompressen får inte bli blöt på en vecka. Hur i hela friden ska jag greja det då? Suck.

Jag har i alla fall tagit ett steg idag som jag hoppas på att inte ångra. Jag tror inte jag kommer ångra det. Det känns riktigt bra och detta är nog det bästa. Orkar inte mer helt enkelt. Nu blir det som det blir. Får panik när jag tänker på det, men sen känner jag ett lugn inom mig och då känns det helt plötsligt helt rätt. Får väl se hur det blir i slutändan.

Livslust = Noll.

Lögner.. Alltså jag orkar inte med det.. Men vad ska man göra? Nu hoppas jag att det kommer bli bättre. Fick panik idag. Fick en rejäl ångestattack så jag skar mig. Något jag inte gjort på ett par månader. Det blev ganska djupa sår, men det var inget som behövdes sys i alla fall. Behövde bara tejpa det. Fjantigt som fan är det. Hade lika gärna kunnat låta bli, för man dör ju inte av det. Orkar inte med livet bara. Det gör ont inom mig.

Idag är humöret verkligen inte på topp. Beror nog på icke-sömnen jag fick i natt och att det regnar ute. Riktigt nere på botten idag, vill bara ligga under täcket och hoppas på att man försvinner.

Men nä, denna gång går jag emot känslorna efter att ha legat i sängen hela dagen.. Så nu blir det film och mys med mig själv. Kanske inte så roligt, men det är helt OK.