.. men idag stod jag upp för mig själv och mina värderingar och MIN EGEN VILJA! Herregud, kan knappt beskriva hur det känns. Jag resonerade, jag vill ha det på mitt sätt när det gäller vissa saker & idag hände det äntligen. Jag mår bra nu, det känns bra och jag har äntligen lyckats våga säga emot. Det är stort för mig, otorligt stort.

Jag hoppas nu att detta kommer hålla i sig, om inte, lämna mig då? Jag vill ha mitt liv, jag behöver det innan det är för sent. Då får jag väl leva ensam tills jag hittar någon som kan förstå hur jag känner och mina känslor och min vilja. Underbart. Helt jävla underbart känns det nu. Det tog flera timmar, men äntligen så fick jag min vilja genom. UTAN BRÅK! Otroligt.

Nu kanske jag kan sova bra i natt, det vore ljuvligt. Har haft helvetiska nätter på sista tiden.

Wah.. Inte kan man sova. Vill sova, drömma mig bort från alla bekymmer. Men hur lätt är det? Nästa dag är de ju tillbaka. Vet inte riktigt om jag är lycklig eller inte. Finns så mycket jag saknar. Närhet som inte är framtvingad, känslor som är äkta, en vardag som är fylld med kärlek & lycka. Tror inte jag är kär, egentligen. Men hur fan ska man säga det till den man 'ska leva med'?

Vet inte varför jag gett mig in i det här. Det kommer ju aldrig gå bra detta... Inom 10 år är det ju ändå slut. Då är jag för gammal för att ens orka hitta något nytt. Kanske är meningen att jag ska vara ensam, känns som det är bäst. Eller? Känns som jag suktar efter något annat.. Någon annan. Ingen speciell. Men bara nyfiken på det livet jag ville leva, som jag inte hann med. Allt gick för fort. Jag skulle inte ha slängt mig in i detta. Men då var jag ensam, hjärtekrossad och trodde att han skulle göra mig hel igen. Kanske är hel, men lycklig.. Inte just nu.

Kanske kan hitta lyckan igen, vem vet? Jag vill ju att det ska fungera, men ingenting är garanterat. Alla förändringar som skett det senaste året har skrämt mig lite. Eller ja, ganska mycket. Men varför.. Det vet jag inte. Tror inte jag kommer kunna förstå det heller. Någonsin.

Trodde dagen skulle bli bättre idag. Men han gör mig bara ännu mer irriterad. Hur det nu är möjligt ens? Mitt fel, mitt fel, mitt fel. Hela jävla tiden. Kan han inte försöka ta tag i saker själv? Orkar inte ta hand om någon, det räcker med att försöka ta hand om mig själv, vilket kanske inte går så jättebra just nu.

Vill härifrån. Men vart ska jag ta vägen? Önskar jag kunde åka till någon av mina vänner och vara där några dagar, men de har annat för sig och jag är inte den som vill störa. Så jag får helt enkelt överleva detta helvete just nu trots allt. Fuck it, säger jag bara. Visst är jag underbart positiv? Who the fuck cares..

Jag låtsas vara glad & le, men egentligen vill jag bara skrika, slå sönder något, skära sönder mig själv. Ångesten är för jobbig, jag fattar inte hur jag ska överleva den. Hur ska jag bemästra skiten? Fan.

Vilken äcklig, pissig, skitdag det varit idag. SNÄLLA, SE MIG, BRY DIG OM MIG! Eller någonting.. Pallar inte.. Vill bara skrika ut min frustration, den skulle höras över hela Sverige och säkert över halva jordklotet också.. Jag trodde det skulle bli bättre, men allting var i ren desperation. Patetiskt? Ja.

Jag vill dra.. Jag vill dra långt bortåt helvete och stanna där. Helst försvinna. Suicidtankarna har kommit tillbaka. Ganska jobbigt när man står i duschen på förmiddagen och man önskar att man bara kunde halka och ramla så man spräcker hela huvudet och dör. Frågan är hur normalt det är? Bryr mig egentligen inte, för jag är inte normal vad jag än gör. Mitt liv kan ta och stoppa upp något och bara dö.

Jag förstår inte hur ensam man kan känna sig egentligen. Det känns som det bara är jag i hela världen. Vill inte, orkar inte, vad fan har jag för liv? Jag vill bara vakna upp varje dag & känna att livet är värt att leva, men det är det inte. För jag är äcklig, ful, motbjudande, dum i huvudet, störd, bäng.. Allt negativt, kommer inte på något mer just nu, men så beskriver jag mig själv, för så är det. Ingen vill veta av mig.

Skiter i om folk kommenterar eller inte, eller vad ni kommenterar. För ingenting gör det bättre och ingenting gör det sämre. Mitt liv, alltså. Detta är mina mörkaste tankar jag delar med mig av här i en öppen blogg. Ni undrar varför? Jag undrar det samma. Måste bara få ur mig allting och det blir lättare så här.

När jag ser andra bry sig om varandra, älska varandra, visa sina känslor.. Så blir jag avundsjuk. Varför kan inte han vara så mot mig? Varför ska han vara kall mot mig? Hur l&

jag orkar fan inte bry mig mer.... jag är osynlig.

Jag får snart panik.. Jag vet inte vad jag ska göra. Älskar jag honom eller inte? Känns som man man vill ha någon annan, som att man behöver någon annans närhet och kärlek. Hur fan ska jag klara detta? Finns det någon hjälp att få, förutom den jag redan får?

Hatar beslutsångesten, vill bara slå sönder mig själv, bryta mig själv i bitar så jag slipper känna så här. Ge mig lycka, ge mig någonting att tro på, någonting att älska på riktigt, utan att vara avundsjuk på andra. Hatar mitt liv just nu, det fuckar mig så hårt i röven att jag får ont.

Jävla liv.

Detta kommer bli min klagoblogg, min må-dåligt-blogg, min deprimerad-blogg. Alltså, ingenting för er som vill läsa om mode, shopping och ett s.k 'drömliv'. Det här är jag, mitt andra jag.

Jag har en personlighetsstörning som kallas Borderline. För er som inte vad det är, googla. Orkar inte förklara mer än att man har lite större problem med sig själv än vad andra har.

Startade den här bloggen för att jag känner att jag måste skriva av mig. Har fått sån panik över allting, vet inte vem jag är längre. Jag har tappat bort mig själv efter allt som har hänt. Hatar hur jag ser ut, hatar hur jag är, hatar hur jag lever, hatar att jag har hittat ett sätt att bli kvitt ångest och depressionen. Tablettfanskap. Skriver inte mer än så. Fattar inte varför jag ens sjönk så jävla lågt från början och jag kan inte ens prata om det med någon, kan inte prata med min terapeut om det, kan inte prata om det med min pojkvän hur dåligt jag egentligen mår över att jag är så här. Tvingar mig själv att hålla mig ifrån det, men de dagarna är de värsta, när jag är 'ren'.

Vill inte vara med någon längre. Jag vill bara vara själv. Vill inte veta av pojkvännen, vill inte veta av någonting. Vill bara sitta själv, punda ner mig och bara glömma alla äckliga minnen, bekymmer och tankar. Ingen familj har jag. Ingen vill veta av mig. De vänner jag har, de umgås jag inte ens med fastän jag skulle behöva det.

Kan inte någon bara ta mitt liv ifrån mig? Så många ggr jag har försökt att själv ta mitt liv, det har inte lyckats. Inte ens 'han' lyckades för några år sen. Varför får jag inte dö? Kan någon högre makt berätta det för mig? Jag vill försvinna, men man får aldrig sin jävla önskan uppfylld.

Förstår inte varför jag inte mår bättre. Jag har försökt så många år, men nu är jag instängd. Mer instängd i mig själv än någonsin och jag måste ta mig ur mitt skal, men det är hårt. Hårt som sten och går inte att bryta sig ur. Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, jag låter bara fingrarna flöda över tangentbordet och mitt inre vill få sitt sagt.

Jag behöver någonting. Jag tror jag behöver någon. Men vad? Vem? Hur ska jag få det?

Hej då, jag återkommer.