Fy fan vad trött jag är på det här. Sovit 2,5 timme i natt och hann bli väckt två ggr under den tiden. Jag pallar seriöst inte. Har jätteont i magen, känner oro och irritation hela tiden. Jag mår inte bra av det här.. Förstår inte varför jag är så envis mot mig själv när jag vet vad som är det bästa för mig. Noll respekt också.

Ska iväg på nå jädra skitmöte idag också.. Eller möte är det inte, något typ "studiebesök" på ett ställe. Svinkul. Har ingen lust, men blir skönt att komma iväg någon timme. Ge mig sömn.

Nu är det tillbaka igen.. Fy fan vad jag hatar detta.

30 minuter.

30 minuter.

= 60 minuter. Jaja, jag får väl vara nöjd.

Jag avskyr söndagar, jag avskyr måndagar, jag avskyr tisdagar, jag avskyr onsd.. Ja, ni förstår. Hatar hela veckan faktiskt, men idag fick jag ett besked som faktiskt lättade mig lite grand. Otroligt skönt att någonting går åt rätt håll utan att man ska behöva bråka. Men ja, nu slapp jag bråka. Otroligt!

Annars då? Ganska bra idag faktiskt. Trots väldigt störd sömn i natt. Går lite upp och ner med hur trött jag är, men jag tror jag kanske kommer hitta ut ur denna labyrint av känslor. Det känns så just nu, men om ett par timmar kan det vara tvärtom.. Det jag ju van vid. Att allting förändras på millisekunder.

Alltså.. Jag pallar inte mer bara. Jag orkar verkligen inte. Har ångest hela tiden igen. Jga vill inte vara någonstans. Känns som det är bättre att bara skita i livet. Men jag tänker på en viss grej. Synd om honom om jag skulle försvinna, för vart ska han ta vägen då? Det är det som är nackdelen med att ta sådana beslut.

Jag måste göra mitt val snart.

Äckliga ångesten är tillbaka igen. Varje dag, jag får utbrott, mår illa och blir helt störd på detta. Det gör fan _ont_.

Är så otroligt besviken på mig själv. Jag hatar fan allting. Varför, varför, varför? Jag trodde mitt liv började gå åt rätt håll & så kommer det här bakslaget. Seriöst? Ska det aldrig någonsin bli lugnt för mig? Vad fan ska jag göra? Jag vet inte om jag orkar med den stämpeln på mig och mitt liv för alltid. Jag pallar seriöst inte det.

Jag har haft så många chanser att ge upp livet, men så har jag envist hängt kvar. Till vilken nytta? Försöka tänka på annat.. Men det går ju inte. Mitt liv är H E L T förstört nu. De få planer jag hade är omöjliga att genomföra. Vad fan ska jag göra?! Varför gav jag mig in i skiten från början? Varför i helvete är jag så naiv? Så lättpåverkad? Så dum i huvudet? Helvetes jävla skit. Grymt jobbig ångest väcks inom mig, men blir nästan helt tom direkt. Fäller några tårar och sen blir jag tom inombords. Var fan är mina känslor? Var fan är min panik?

Vill få paniken och våga genomföra skiten så jag slipper mitt liv. För jag har ingenting att se fram emot. Mina planer är förstörda. Vad ska jag leva för liv? Vad ska jag göra med mitt liv?

Någonting jag avskyr är när man är osynlig för någon man älskar. Man syns inte. Man finns inte. Man vill bara skrika och få personen att förstå, men man vågar inte. Blir helt tom inuti mig, de tär som all kraft bara sugs ut ur en med en väldig kraft. Man kan inte stoppa det.

Seriöst... Pallar inte.

Rätt sugen på att dra i mig en drös med tabletter och skita i allting. Skita i det s.k livet. Slippa ångesten. Slippa smärtan. Slippa sveken.