Jag har ju varit lycklig en gång i tiden. Det är sjukt att man inte kan känna lycka längre. Varför är jag inte nöjd, varför är jag inte lycklig? Blir galen på det. Jag förstår verkligen inte. När jag var 16-20 var jag glad. Jag beskrevs som social, positiv och alltid i centrum. När jag var lite över 20 så träffade jag fel man, IGEN, men det vände upp och ned på mitt liv. Jag trodde jag skulle dö. Jag var rädd och försökte ta mitt eget liv istället för att han skulle ta mitt liv ifrån mig. Är det sjukt att ångra sig att man inte blev mördad?

Låter så jävla stört. Hur normalt är det att längta så mycket efter döden att man hoppas att någon ska mörda en? Om man bara var modigare hade man kunnat göra det själv. Jag förstår verkligen inte varför jag mår så här. Känner inte igen mig själv. För ett par år sen så orkade jag med livet, tyckte vissa saker var riktigt roliga. Ville umgås med folk igen, men senaste året har det försvunnit igen.

Mitt liv är som en enda stor berg och dalbana. Ena veckan orkar jag med livet, andra veckan känns allt meningslöst. Just nu är det så. Men det syns inte, för ingen frågar, ingen bryr sig längre. Bara för jag stänger in mig själv hela tiden. Vågar inte säga eller visa vad jag tänker eller vad som försiggår i mitt huvud. Det är mörka tankar. Har fått tillbaka dem igen, men jag kan ju inte prata med någon om dem för då blir jag inlåst på psyk igen eller så blir det bara ännu värre.

Fan, vad jag hatar all den här jävla skiten. Ge mig en jävla mening med livet. Nu.

Jag grejar det inte.. Jag fattar inte varför jag inte kan släppa det. Jag känner mig arg, ledsen, besviken och allting är så orättvist. Varför i helvete är det inte J A G?! Detta tar fan över mig igen. Jävla helvete.

Vill inte vara här nå mer. Jag orkar inte. Vill inte. Du gör mig så ledsen hela tiden. Trodde det skulle bli annorlunda, men fan i hela helvete vad fel man ska ha HELA tiden. Spelar ju ingen roll vad man gör eller säger. Allting suger så jävla hårt och jag orkar inte. Ge mig bara en lägenhet så jag slipper ifrån detta innan jag faktiskt kommer dö.

Det är nu det händer. Som jag har längtat.

Varför bryr jag mig så mycket om andra människor? Varför kan jag inte tänka på MIG SJÄLV i första hand någon jävla gång? Istället så ska jag låtsas må bra, jag ska le när mina tårar vill spricka fram, jag ska göra allt för alla andra och ingenting för mig själv.

Egentligen ska man bara så jävla egoistisk och skita i alla andra.. Bara köra på. Bara göra det man själv vill och pissa på folk, precis som de pissar på mig. Dåligt samvete får man, det är så jävla jobbigt ju. Äckligt jobbigt är det.

Helvetes jävla fittskitfanskap.

Nu blev ni allt förvånade va? Att jag skrev som rubrik att jag är stolt över mig själv menar jag. Men JA, det är jag faktiskt! Köpte ett par godisbitar och en chokladkaka på 200gram. Frossade i mig halva chokladkakan och de få godisbitarna. Sen gick jag & kräktes upp det :). Det gick väldigt lätt idag! Otroligt skönt att slippa sitta vid toaletten hur länge som helst för att få upp det äckliga man ätit. Det gick väldigt fort denna gången faktiskt. Kan bero på att jag drack en del vatten precis innan också, så det slank ur väldigt smidigt.

Ingen halsbränna heller! Skönt. Men huvudvärk har jag nu, men det går över. Och huvudvärken är värd det faktiskt. Bara jag slipper de äckliga kalorierna.

Känner mig ensam ikväll. Det är världens tråkigaste fredag. Men det finns inget att göra. Känns som jag inte orkar umgås med någon heller faktiskt. Folk ger mig huvudvärk.

Vill åka bort.

Varför tror jag ens på att någonstans i allt detta finns en lösning? Det känns helt enkelt inte logiskt överhuvudtaget.